karatecrew

Klockan är fem och jag har inte tagit mig längre än från sängen på ovanvåningen till sängen på nedanvåningen idag. Men det blåser ute och min hals gör ont, så det känns som en lagom lång promenad för dagen. Det finns dessutom en hel del att ta itu med här hemma, med ett badrum som ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig (det uttrycket ska jag garanterat börja använda mer) och ett golv i behov av dammsugning. Men bortsett från att Swinnie såg ut som ett bombnedslag var det skönt att vara hemma i London igen. Och jag träffade en äkta gentleman på vägen (det var åtminstone vad han själv påstod att han var). När jag trött och fullpackad anlände till Liverpool Street Station 00.30 i söndags så var N8:an såklart överpackad med folk och körde förbi mig i full fart. Jag orkade inte vänta 20 minuter på nästa utan bestämde mig för att gå istället. När jag närmade mig Brick Lane låg det glassplitter överallt och jag tyckte det var ovanligt mycket folk ute för att vara en söndagkväll (men jag tänkte att det är väl för att jag varit i Genarp några dagar nu, där är ju ingen ute ens en lördagkväll). Men väl på Brick Lane var det poliser överallt och jag lyckades hamna mellan två avspärrningar. Poliserna schasade iväg mig och jag förstod aldrig vad som riktigt hände, eller hade hänt. Istället gick jag en runda runt kvarteret för att komma ut längre fram på Brick Lane, men där var ännu fler poliser och avspärningar. Dum som jag är, och lat, så orkade jag inte gå tillbaka för att gå den säkra vägen längs Bethnal Green Road. Istället gick jag lite på måfå och lyckades hamna i några jävligt skumma kvarter. Just när jag tänkte att nu blir jag väl våldtagen eller knivmördad så kom en kille springande mot mig. Jag började gå bortåt med raska steg men han kom ikapp mig och undrade vad fan jag gjorde där ensam. Tydligen var det, enligt honom, east londons most dangerous place. Men eftersom han var en gentleman skulle han följa mig hem och sålänge jag var med honom så var jag trygg för alla där visste vem han var. Hans gang var dom som "bestämde" i kvarteret, sa han. Så han följde mig till Bethnal Green Road, och hade en utförlig monolog om hur han tyckte man skulle behandla kvinnor på vägen. När jag sa att jag kom från flygplatsen blev han upprörd och tyckte att någon självklart skulle ha väntat på mig där, med blommor och bil och en hel välkomstkommitee. För det är tydligen så man ska behandla kvinnor på rätt sätt. Hur som helst så kom jag tryggt hem och jag fick hans nummer, utifall jag ville go clubbin eller cruisa runt i fina bilar eller ta en runda ut på landet nån gång. Han kunde fixa allt. Det är vad jag kallar en riktigt gentleman.

Nu ska jag göra mig en kanna te, krypa ner under täcket och kolla på Gossip Girl. Det tror jag är tidernas bästa kur mot halsont.

Take care, Johi