karatecrew

När jag började på mitt CGKjobb i våras var jag ärligt talat en rädd stammande liten skit som inte visste mycket alls och antagligen inte var till mycket nytta dom första veckorna. Visst, jag tog för mej och ställde frågor när jag inte fattade hur man använde tilen eller huruvida jag serverade en tuna eller en mozzarellapanini. Som tur var var jag inte den enda förvirrade nybörjaren, det fanns även en om-möjligt-mer-lost-än-vad-jag-var 24årig italienska vid namn Ele. När jag träffade denna kvinna första gången tänkte jag typ jaha ännu en dryg omogen brud från stövellandet, men oj så fel första intrycket kan ha och allt som oftast har, man är så bra på att dömma folk. Nu fyra månader senare har hon blivit en av mina fasta punkter i Londonlivet, en punkt som dock suddades ut (ehm svenskan?) nu då my love lämnade oss för att åka tillbaka hem..goodbyeparty i måndags, inte många stunder mina ögon var torra, jävligt bull och dom senaste dagarna har jag försökt anpassa mig till en Elefri-vardag. Jag vet att det bara är bara att vänja sig, folk kommer och går hela tiden här. Och jag vet att vi kommer ses igen, kanske åker jag och hälsar på i augusti, Barcelonaplaner i september smids redan (måste börja spara, herregud vart tar alla pengar vägen?!) men faktum kvarstår: jag saknar min italienska.
Okej, veckans två andra big happenings so far, J har redan nämnt det bästa: EMMY KOMMER TILL LONDON! gläjden vet inga gränser, kvinnan kommer till och med bo i lägenheten under våran kan det bli bättre? En inte lika rolig upptäckt gjordes av N och mej i tisdags när vi kom fram till att vi båda trott att den där vita aquafresh-tandborsten var våran och inte reflekterat överdrivet mycket över varför det alltid verkade som någon annan använt min tandborste innan jag ska borsta tänderna..Mm mysigt! Menmen bor man tillsammans varför inte dela tandborste också?
Nu väntar work och efter det bär det av till Camden och Koko om jag får bestämma, we'll see. Puss, ert F